med handen på hjärtat så kan jag ärligt säga att jag aldrig har varit en smal tjej. innan tonåren slog till var jag nog snarare mullig och lite tjock. men tro inte att det berodde på att jag inte rörde på mig, våra gamla grannar minns nog fortfarande hur jag och mina kompisar sprang omkring på området, oavsett väder och temperatur, och lekte allt från dunkgömme till tjuv och polis. jag hade otroligt snälla föräldrar som såg till att ha godsaker hemma (vem kan egentligen motstå två söta flickeögon som tindrar och ber?) och de lagade alldeles för god mat (fy skäms på er!). så kontentan: jag åt mer än jag sprang bort. ingen i världen hade kunnat hindra mig från att äta, det var min barndoms stora kärlek.
när jag blev äldre, fann jag kärleken för basket. stor del av min energi gick till att träna och springa och sen springa lite till. jag gick från mullig till en rektangel och var starkare än många killar i min ålder. mat var fortfarande min grej, men nu höll jag mig på en "ge-och-ta"-relation gällande vad jag stoppade i mig och vad jag förbrände bort. livet kändes okej och jag hade fortfarande ingen lust att bry mig om att jag inte var speciellt smal.
högstadiet kom och med det öppnades helt nya vyer. intresset för basket minskade och istället kom självkritiken varje gång man gick förbi en reflekterande yta. ett tag åt jag knappt, gjorde 100 situps och snörde på mig inlines och tog en tur runt hela byn (ca 1-2 timmar). inte fan mådde jag bättre för det, jag såg snarare härjad ut än smal.
sen fick jag upp ögonen för min man och redan innan vi blev tillsammans sa han att jag var fin/vacker/underbar minst en gång om dagen. hetsen la sig och både högstadiet samt gymnasiet flög förbi utan diverse "tjockis"-tankar eller funderingar på att sluta äta.
dock kom bakslaget så fort vi blev sambos. min man är toppen och har alltid varit det, men han är en sådan där smalis som kan äta precis vad han vill utan att ett gram fastnar på hans kropp. testa bo med en sådan som gärna lyxar till det en kväll mitt i veckan med chips, dipp och läsk. snart var det jag som ville "lyxa" när mannen protesterade halvhjärtat och vips - där kom diverse sambokilon lite här och där!
för att dra många år över samma kam, så handlade det om att jag åt och mådde sen dåligt när kroppen degade ihop. typiskt mig, men så är det nog för många. i mitten av 2011 blev jag less och tog tag i mig själv. efter jobbet gick jag till gymmet och jag började tänka på vad jag stoppade i mig. jag körde en liberal version av lchf och kilona rasade! nej, jag levde absolut inte hälsosamt till fullo, men det gick från godsaker nästan varje dag till ett par gånger i månaden istället.
jag hade precis fått på mig mina minsta jeans någonsin i vuxen ålder, och vad tror ni hände då?
självklart så var det tid att förbereda kroppen på ett nytt litet liv - jag blev gravid!
då jag var otroligt rädd för missfall och komplikationer, så lade jag träningen på hyllan direkt efter att jag plus:at. den återkom inte förrän i slutet av sjunde månaden, så jag hann knappt träna något innan förlossningen. och gissa om jag tog till vara på gravid-kortet och stoppade i mig precis vad jag ville, när jag ville! i slutändan gick jag inte upp så mycket i vikt, men alla muskler tog semester på Ibiza och ersattes av dallrigt, äckligt fett.
idag sitter jag här, tre månader sen förlossning, och kämpar med att tycka om min nya kropp. jag försökte köra lchf igen, men min kropp lagrade allt jag åt och mjölken sinade, det var alltså bara till att sluta med det.
någon tipsade mig om viktväktarna, och det tar emot i själen att föra räkning på vad man äter. det tar ännu mer emot att allt ska vara light och fettsnålt, men nu tre veckor in i det så har jag märkt resultat. nej, kilona rasar inte och jag ser direkt på vågen om jag har fuskat och smällt i mig kakor, men den värsta tröttheten är borta och vågen rör sig neråt i skala.
så fort jag är frisk igen (på måndag dvs), så ska träningsrutinerna in igen. inte för att jag vill bli smal, men min kropp behöver bli stark och frisk så att jag orkar med mitt lilla luddebus!
med mål i sikte, eller vad säger ni?
