den finaste kärlek är den som är mest äkta och sann
jag och min man har kilat stadigt i snart 10,5 år, gifta i mer än 1år och känt varandra ytterligare ett par år till. han är min bästa vän, min själsfrände, min andra hälft. det finns ingen som jag älskar som jag älskar denna man, och jag är nästan avundsjuk på mig själv som hittat honom!
dock betyder inte det att jag vissa dagar under denna graviditet har velat slänga ut honom genom ett fönster. det krävs så lite för att tända till när hormonerna hoppar kors och tvärs i kroppen; en mening som tolkas fel, en blick, smulor, disk i vasken, tvålen på fel ställe, fel sätt att klia ryggen på, doft, kläder... listan kan göras enorm och då är jag ändå inte klar! det är ju inte så att han helt plötsligt har blivit någon annan, utan han tassar nästan på tår vissa dagar runt omkring mig när han märker att mitt humör är i botten. ändå hittar man fel och påpekar dem fruktansvärt snutigt och vägrar helt enkelt att ge sig förrän han förstår hur jobbigt hans små missöden är för mig som faktiskt är gravid. jisses vilken pärs han får gå igenom var och varannan dag! trots detta vet jag att han älskar mig och uppskattar att jag väljer att förändras för vårt barns skull, att jag sätter "mitt" gamla liv på paus ett tag och tar ett annat kliv in i något nytt och spännande. han kommer ju inte kunna vara helt delaktig förrän vi har bebisen i våra armar och livet fylls av att uppfostra denna lille krabat till att bli en bra och god människa.
så trots att jag vissa dagar är oberäknelig och jobbig, så finns han där till kvällen och kliar min rygg lika skönt som kvällen innan... det är äkta och hållbar kärlek enligt mig.
